AI är ett sätt att tänka – inte ett verktyg att införa
- Pether Wiklander
- 6 nov.
- 4 min läsning
Uppdaterat: 8 nov.
I tisdags tillbringade jag dagen på Östermalmsskolan i Stockholm.
Först i klass 2A, där jag fick se hur eleverna arbetade med texter i Kattalo. Sedan, senare på kvällen, i samma lokaler – på AI School Summit, där forskare, skolledare, politiker och entreprenörer samlades för att diskutera teknikens roll i skolan.
Jag älskar skolbesök. De ger mig insikter som inte handlar om att granska, utan om att se hur barnen beter sig, vilka frågor som uppstår och hur vi kan ta Kattalo – och skolan – vidare.
Att få möta eleverna på riktigt gör att vi kommer nära vårt why.
Vi i Kattalo-teamet ser så sällan den direkta effekten av Kattalo i vardagen – men när vi gör det ger det oss energi att fortsätta kämpa för skolan. Läs också: Den oanpassade skolan – om att forma en undervisning som passar alla
När jag satt i klassrummet den dagen slog det mig hur självklart allt är för barnen. De rör sig mellan språk, bilder och ljud utan att reflektera över tekniken bakom. För dem är det inte “digitalt” – det är bara.
Senare under kvällen sa Linnea Stenliden, professor i pedagogiskt arbete, något som fastnade: att dagens barn är natives i förhållande till teknologin på ett sätt som ingen vuxen fullt ut kan bli.
Jag kände igen mig. För mig som entreprenör handlar det inte om att försöka hinna ikapp dem, utan om att förstå nyanserna, deras beteenden och deras nyfikenhet.
Att lära mig av dem – för att på ett ännu bättre sätt låta Kattalo hjälpa fler.
Och när jag lyssnade på panelen efteråt slog det mig hur ofta vi i Sverige börjar i fel ände.
Vi pratar om AI som om det vore en sak – något man kan införa, reglera eller “ta ställning till”.
Men AI är inte ett verktyg. Det är ett sätt att tänka.
Och om vi inte förstår den skillnaden, kommer vi heller inte förstå hur skolan bör förhålla sig till det.
Reglering, tillämpning och innovation är inte samma sak
Både jag och Jonathan Lamy från Sveriges Elevkårer kom, från helt olika håll, fram till samma sak: samtalet om AI i skolan handlar alltför ofta om hur något ska införas, inte varför.
Vi missar själva grunddefinitionen.
Att tillsätta en “AI-samordnare” eller en särskild AI-roll kan vara klokt – men bara om man först har svar på vad det är man försöker lösa.
Annars blir det som att sätta farten innan man vet vart man ska.
Politikens uppdrag är att reglera rättigheter, risker och ramar.
Skolornas uppdrag är att identifiera sina pedagogiska och organisatoriska utmaningar.
Entreprenörernas uppdrag är att innovera – och forskningens att fördjupa förståelsen och bidra med kunskapsunderlag.
När dessa roller blandas ihop – som de ofta gör i den svenska debatten – förlorar vi både tempo och riktning.
Från verktyg till förståelse
Flera exempel under kvällen visade på just detta.
Huvudmän med starka resurser – som Stockholms stad eller Academedia – har kommit långt med policyer, pilotprojekt och samordning.
Men arbetet sker lokalt, utan gemensamma mål eller begrepp. Resultatet blir en växande ojämlikhet där elevernas möjligheter avgörs av var de råkar gå i skola.
För mig är lösningen inte fler roller, utan fler samtal om vad AI faktiskt är och vilken funktion det ska fylla.
Vi måste våga ställa de svåra frågorna:
Vilken typ av lärande vill vi stödja?
Vilken typ av elev vill vi forma?
Och hur använder vi tekniken som medel – inte mål?
AI-litteracitet handlar inte om att lära sig trycka på rätt knapp, utan om att förstå hur algoritmer påverkar våra beslut, hur data används och hur människa och maskin kan samarbeta.
Det är en förmåga, inte ett program.
När barnen redan förstår
Under mitt besök frågade några av barnen: “Visst är bilderna AI?”
Jag log och svarade att jo – de hade rätt. Vi genererar bilderna med AI, och jag tycker det är lite roligt att de ofta blir lite knasiga. Barnen förstod precis.
De såg att bilden fyllde sitt syfte – att den var AI.
Jag älskar det uttrycket: “den är AI”.
Bilden behöver inte vara perfekt, den behöver bara hjälpa till att förstå meningen.
Att skapa en bild till “Jag hör hur farfar diskar i köket” hade varit näst intill omöjligt i en fotografs portfolio – men med AI är det några prompter bort. Vattnet stänker åt alla håll, ser kanske lite för hett ut, men man förstår direkt vad den betyder.
Det är just där AI fyller sin plats.
När den får hjälpa till att göra tanken synlig – inte ersätta den.
För mig handlar AI inte om att börja i änden “hur kan jag använda den här nya tekniken för att förgylla min lektion?”, utan om att utgå från problemet och låta tekniken korta vägen till lösningen.
I Kattalo använder vi AI från andra hållet: inte för att skapa material, utan för att stötta.
För att verifiera, ge insikter och fördjupa förståelsen – men aldrig för att ersätta det eleverna själva behöver träna på.
Vi behöver fler som tänker – inte fler som inför
Jag tror på en tydlig rollfördelning.
Låt politiken värna integritet och rättvisa.
Låt skolan formulera sina behov och sin etik.
Och låt oss entreprenörer och innovatörer bidra med lösningar som faktiskt löser de problem lärarna möter varje dag.
Det är så vi skapar ett ekosystem där innovation och reglering inte motverkar varandra, utan kompletterar varandra.
För skolan behöver inte fler centrala AI-roller.
Den behöver fler människor som vågar tänka som AI –
analytiskt, nyfiket och lösningsorienterat –
men med hjärtat kvar i klassrummet.
Pether Wiklander
VD och medgrundare, Kattalo
___
