De visste precis vad de tränade

Vad händer när elever i årskurs 1–3 får säga vad de tycker om sitt läromedel? Lektorn Emma Leifler och specialpedagogen Johanna Lindgren Chin har gjort just det, i en förstudie om hur Kattalo fungerar för elever med NPF. Vi pratade med dem om ärliga barn, den röda felmarkeringen och vad en stjärna egentligen bevisar.

Emma Leifler är lektor i specialpedagogik vid Göteborgs universitet. Johanna Lindgren Chin är legitimerad speciallärare och specialpedagog, med erfarenhet från grundskola, gymnasium, vuxenutbildningen och lärarutbildningen. Båda är lärare i grunden.

Under hösten 2025 och våren 2026 besökte de två skolor och fem klasser i årskurs 1–3. De observerade lektioner, intervjuade sju lärare och speciallärare och lät 101 elever svara på en enkät. Förstudien delfinansierades av Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM).

För Johanna handlar ett uppdrag som det här om att göra skillnad för eleverna.

– Och NPF-eleverna brinner jag lite extra för, säger hon.

Emma har alltid varit intresserad av de didaktiska frågorna: vilka verktyg och strategier lärare använder, och hur lärandet kan bli gynnsamt för många.

Johanna kände Kattalo sedan tidigare. Hon var med och införde det som övergripande specialpedagog när hon senast arbetade i grundskolan. Emma kände inte till det alls.

– Johanna visade mig, och då såg jag hur avskalat det var, säger Emma. Det är inte en massa plotter. Och så var jag nyfiken. Om man får vara lite kategorisk eller stereotypisk tänker man att digitalt kan passa särskilt bra för elever med NPF, att de gillar spel och datorer. Men jag ville också se om det kan fungera kompensatoriskt.

Barnen fick säga sitt

Det är ovanligt att så unga elever får utvärdera och tycka till om sin vardag i skolan. I skolans vardag är det svårt att hinna med, och i forskningen är det komplicerat.

– Hur säkerställer man trygga situationer? Och hur kan jag tolka det ett litet barn säger? Det finns flera aspekter. Men det är ovanligt att barnet får tycka till om sin lilla verklighet och vardag i skolan, säger Emma.

Först informerades rektorn, sedan personalen, och personalen informerade vårdnadshavarna. Enkäten fanns i två versioner, en med bildstöd för de yngre eleverna.

Vad fick de fram som de tror att de inte hade fått genom att bara fråga lärarna?

– Lite ärlighet, säger Emma. Det finns en risk att barnen vill göra forskarna glada, men vi fick också svar med negativ klang. Framför allt får man ärlighet, och barnens perspektiv.

Johanna minns framför allt hur glada eleverna var.

– De undrade: Är det viktigt att höra vad jag tycker? Kommer jag att kunna bidra till ändringar i Kattalo? Det var så upplyftande.

Eleverna kunde också beskriva vad de lärde sig, mer än Emma hade väntat sig. I enkäten svarade de bland annat att de tränar på att skriva punkt och stor bokstav, att stava och att skriva sagor och berättelser.

– De små barnen som jag träffade var jättekonkreta och visste precis, säger Johanna. Det var snarare de vuxna som målade med breda penseldrag, tänker jag.

Skrivlust och en skärm utan brus

Lärarna i studien beskriver en ökad skrivlust, och att eleverna skriver mer och producerar text tidigare än de sett i tidigare undervisning. Johanna är noga med att inte dra för stora slutsatser.

– Det kan vara svårt att få till mängdträningen och de individuella anpassningarna som behövs i skolan, säger Johanna. Det kanske går att få till på ett annat sätt med Kattalo. Men det här är ingen generell data. Det bygger på de nedslag vi har gjort i förstudien.

En möjlig förklaring är finmotoriken. En del barn har finmotoriska svårigheter och tycker att det är tufft att skriva text på papper.

– Så det är klart att man tänker att det skulle kunna vara gynnsamt att skriva digitalt, säger Emma. Men det beror också på elevernas individuella förutsättningar och önskemål.

– Chanserna ökar att man orkar skriva längre texter, kanske redan i tidig ålder, när man annars kanske hade snubblat på att forma bokstäver, säger Johanna. Men det finns elever med NPF som inte har motoriska svårigheter och som älskar att skriva. Det handlar om att få med båda.

I studien beskrivs Kattalos avskalade layout som ett viktigt stöd för elever med koncentrationssvårigheter. Varför spelar det roll?

– För mycket blir lätt kognitivt överbelastande. Det är inte bara distraherande, det blir också svårare att urskilja det som står i fokus för lärandet, säger Emma.

– Det kan vara en bild som man har med för att den är fin, eller en liten video som rör sig samtidigt, säger Johanna. Då hamnar fokus där i stället för på uppgiften. Ibland tror jag att man glömmer hur viktigt det är. Man kanske tror att man inte behöver göra lika medvetna val när det är digitalt.

Det röda och vägen framåt

Förstudien visar också vad som fungerar sämre. Ett av de tydligaste exemplen är den röda felmarkeringen. Många elever fastnade, blev frustrerade och visste inte hur de skulle komma vidare.

– Det röda signalerar att något är fel, säger Johanna. Om väldigt mycket blir rött över tid kan det förstärka det som många elever med NPF kan känna, att man kanske inte alltid lyckas så väl i skolan.

Emma lyfter de känslomässiga aspekterna.

– Det kan också väcka en irritation, utifrån ett NPF-sätt att funka, säger hon.

Utan inbyggt stöd behöver eleven be en vuxen om hjälp. Det handlar om autonomi, menar Johanna.

I rapporten föreslår de i stället feed forward, något som både lärare och elever efterfrågade. Vad är det?

– En framåtsyftande kommentar. Konkret vägledning, som en prompt: nästa steg är att börja med att …, säger Emma.

Även talsyntesen tar de upp. Johanna beskriver en känslighet för när talsyntesen blir fel, som kan väcka frustration och motstånd mot läromedlet. Emma har mött samma sak, inte i Kattalo utan tidigare, hos elever med NPF eller dyslexi.

– De flesta som jag har jobbat med som specialpedagog gillar inte talsyntesen, säger Emma. Det var också därför vi föreslog att läraren kanske kunde spela in instruktionerna.

Vad bevisar en stjärna?

I studien beskriver lärarna att stjärnorna i Kattalo motiverar, men att en del elever tror att de är klara med ett moment när de nått full pott. Vi frågade hur ett belöningssystem borde se ut. Emma pekar på forskningen.

– Belöningssystem för hela grupper har visat sig vara negativa för barn med NPF, för det kan vara de som bidrar till att gruppen inte får guldstjärnan, säger Emma. Individuella belöningar har visat sig vara värdefulla för elever med NPF, men de kommer också med risker. Belöningssystem får varken bli överdimensionerade eller urholkade.

Hur Kattalos stjärnor bör vara uppbyggda undersökte de inte i studien. Det är något Kattalo kan fortsätta undersöka, menar Emma.

Johanna vänder på frågan.

– Vad är stjärnan ett bevis för? Man kanske ser att en elev har jobbat klart och har alla stjärnor. Men när man sätter sig ner och ser hur långt eleven har kommit i sin utveckling har det inte hänt särskilt mycket. Mäter vi något med stjärnan?

Utanför studien har hon sett eleverna jämföra stjärnor med varandra, så att det blir en tävling.

– Det får inte bli ett görande bara för att få stjärnorna, säger Emma. Lärandet ska vara med: vad är det jag faktiskt har lärt mig? Det är det som ger stjärnorna.

Rikta blicken mot eleven

Sedan studien gjordes har Kattalo byggt in stödstrukturer, bland annat mallar.

– Det är lite det som vi också efterfrågade, säger Johanna. Hade vi gjort en förstudie nu hade vi fått helt andra resultat. Då hade vi fått syn på andra saker, tror jag.

Emma lyfter lärarens roll. En lektion hon observerade var till lika delar analog och digital.

– Läraren är superviktig, säger Emma. Det är relationer mellan eleven, Kattalo, läraren och lärarens didaktiska val. Vi vill inte att man tänker ”nu har jag det här” och sedan inte implementerar det ordentligt och systematiskt.

Och till den som ska välja ett digitalt läromedel:

– Det är inte verktyget i sig man ska titta på först, säger Johanna. Jag skulle rikta blicken mot eleven: vad finns det för behov, och vad skulle ett digitalt lärverktyg kunna kompensera? Man skannar marknaden utifrån det.

Vad önskar de då av oss som bygger läromedel för barn?

– Tydligt, begripligt och fokus på inlärning, säger Emma, så att det inte blir någon lattjolajban-grej. Barnet ska kunna styra sitt lärande och känna sig tryggt.

– Gör gärna användartester i klasserna, säger Johanna. Låt eleverna komma till tals. De hade hur mycket klokheter att dela med sig av till oss vuxna som helst.

Det tar vi med oss.

Läs hela slutrapporten. Förstudien genomfördes som en pilotstudie, och resultaten ska främst ses som indikationer snarare än som generella slutsatser.