Ett verktyg för AI – eller AI som ett verktyg?

Debatt | Pether Wiklander

Jag lyssnade halvt på Internetstiftelsens seminarium den 13 augusti medan jag jobbade med annat. Ett fortbildningspass för lärare, tre timmar långt, om digital kompetens och AI i skolan. Den typen av sändning man har i ena örat.

Ändå var det två meningar som fick mig att lägga ner det jag höll på med.

Den första kom från Anna Land, doktorand vid avdelningen för digitalt lärande på KTH. Hon berättade om en ännu opublicerad studie där elever som fick använda AI i fel skede av en uppgift lärde sig mindre – och tappade både ägandeskap och minne av det de gjort. Slutsatsen var inte att förbjuda AI. Den var mer precis än så: "Poängen var nämligen aldrig att låta bli, utan att bara veta när man behöver tänka själv först."

Den andra kom från Johan Falk, som skrivit boken AI för lärare. Han pratade om vad som händer när elever lutar sig mot AI på fel sätt: man blir till slut ett verktyg för AI istället för tvärtom.

Två talare, olika bakgrund, ingen uppenbar koordinering mellan dem. Ändå landade de i samma punkt, samma eftermiddag.

Det är lätt att avfärda den typen av resonemang som självklart. Naturligtvis ska man veta när man ska tänka själv. Men själva svårigheten – den som både Anna och Johan Falk pekade på – är att den gränsen inte är självklar i stunden. Ett barn som skriver en text och fastnar vet inte om det just nu är läge att få hjälp att komma vidare, eller om det är läge att sitta kvar i det obekväma några minuter till. De flesta vuxna vet det inte heller.

Det är den gränsen som avgör om AI gör en elev mer kapabel eller mindre. Inte om AI finns i klassrummet eller inte.

Det här är, i grunden, precis den fråga vi byggt SKRIVA kring på Kattalo. Vi har aldrig velat bygga ett verktyg som skriver åt eleven. Ledtrådarna hjälper eleven vidare utan att ge svaret – och de använder ingen språkmodell alls. Den enda generativa AI:n i Kattalo svarar läraren, inte eleven: läraren väljer att be om ett förslag till återkoppling på en text, ser det först, och avgör själv vad eleven får höra. Principen har ett namn internt: Skriv själv.

Vi har hållit fast vid den principen sedan innan den var särskilt vanlig att prata om, och ibland känns det som en position vi valt av instinkt snarare än av bevis. Det är därför det här seminariet stannade kvar. Två personer som forskar och skriver om AI i skolan på heltid, utan koppling till oss, kom fram till samma sak vi utgick från när vi ritade produkten.

Samma dag som jag skriver det här kom Pisa 2025: svenska femtonåringars läsförståelse ligger på den lägsta nivå som någonsin uppmätts, och en tredjedel av eleverna når inte grundläggande nivå – varken i läsning eller matematik. Samma dag gick också Sveriges Lärares ordförande Anna Olskog ut och sa att hon inte vill se enskilda syndabockar – skärmarna, mobilerna, AI. Hennes poäng handlar om lärartid och gruppstorlek, inte om var i en uppgift AI hör hemma. Men riktningen är densamma som Anna Lands och Johan Falks: sluta leta efter en enda förklaring, och fråga istället vad som faktiskt händer i det där ögonblicket när eleven sitter fast.

Frågan skolor borde ställa sig är sannolikt inte längre om AI ska användas. Den frågan är redan besvarad – eleverna använder det. Frågan är i vilket ögonblick av en uppgift det får plats, och vad som händer med en elev som aldrig lär sig känna skillnaden.

Det är inte en fråga med ett enkelt svar. Men det är åtminstone rätt fråga.