Elever är aldrig problemet - Denice Sverla om elevsyn, progression och ansvar

Det finns personer som konsekvent återkommer till samma frågor, oavsett om de pratar om undervisning, ledarskap eller samhällsutveckling. Inte för att de saknar variation – utan för att de har identifierat vad som faktiskt gör skillnad.

Denice Sverla är en sådan person. Hon är speciallärare, författare och föreläsare, och en av experterna i projektet Kattalo för anpassade skolformer. Men hon är också förälder – och självutnämnd aktivist.

I mötet mellan dessa roller finns en ovanlig konsekvens: samma elevsyn, samma krav på ansvar och samma fokus på progression genomsyrar allt hon gör.

Vi möttes för ett längre samtal om varför elever aldrig är problemet, varför skolan ofta underskattar sin egen påverkan – och varför lärande nästan alltid börjar i självförtroende, inte i kapacitet.

“Jag har alltid vetat vilka barn jag vill jobba med”

För Denice har vägen till anpassad skolform aldrig varit en slump eller en tillfällighet. Redan tidigt visste hon vilken målgrupp hon ville arbeta med.

– Jag utbildade mig till lärare för att jag visste att jag ville bli speciallärare. Min grundnisch var elever med autism, och jag har alltid vetat att det är med de här barnen jag hör hemma.

Redan under studietiden började hon kombinera undervisning med djurassisterat lärande. Skolhundarna – som bokstavligen hade anställningsavtal – blev en central del av hennes pedagogiska praktik.

– Djur tillför något som vi aldrig fullt ut kan åstadkomma i ett klassrum. De skapar trygghet, sänker stress och bygger relation utan krav. För många elever öppnar det dörrar som annars är stängda.

Det var också här ett tydligt mönster etablerades: att leta efter verktyg och arbetssätt som faktiskt gör skillnad i vardagen, snarare än att fastna i teoretiska begränsningar.

– Jag har aldrig velat jobba “som alla andra”. Jag har alltid vetat att jag vill kombinera pedagogik med det som verkligen når fram till eleverna.

Elevsyn är aldrig neutral

I sina två böcker – Den anpassade grundskolan och Specialpedagogiken som lyfter lärandet – återkommer Denice till samma grundläggande insikt: hur vi ser på elever påverkar allt – från undervisningens utformning till vilka möjligheter vi överhuvudtaget tror är möjliga.

– Ingen går runt och säger att de har en dålig elevsyn. Ändå ser vi gång på gång hur elever reduceras till sina svårigheter.

Den första boken växte fram ur en frustration över den paradox hon såg i praktiken. Å ena sidan en skolform med stora didaktiska möjligheter. Å andra sidan återkommande beskrivningar av bristande kvalitet.

– I anpassad skola finns ett enormt handlingsutrymme. Man kan arbeta relationellt, differentierat och verkligen fokusera på sitt pedagogiska uppdrag. Om möjligheterna finns – varför ser resultaten då så olika ut?

För Denice blev svaret tydligt: elevsynen är avgörande, men sällan synliggjord.

– Vi behöver våga granska oss själva. Inte genom att peka finger, utan genom att faktiskt kartlägga hur våra förväntningar tar sig uttryck i vardagen – i språk, i uppgifter, i bemötande.

Framtidsförberedelse – när undervisning inte räcker

Den andra boken tog form när Denice började titta bortom skolans väggar.

– Vi kan bedriva fantastisk ämnesundervisning. Men om eleverna ändå hamnar i samhällets periferi efter avslutad skolgång, då har vi missat något grundläggande.

Här skärps hennes perspektiv ytterligare. Undervisning handlar inte bara om stoff, utan om att rusta eleverna för delaktighet, arbete och kommunikation. Stoffet vi lär behöver alltid sättas i en kontext, så att eleverna kan bära med sig kunskaperna i andra sammanhang.

– Anställningsbarheten är låg för många elever när skolan är slut. Det är ett dilemma vi inte kan blunda för.

Det är också här hennes människosyn blir tydligast:

Elever är aldrig problemet. Elever kan – om vi skapar förutsättningarna. Frågan är alltid vad vi vuxna gör, och varför.

När skolan blir känslomässigt laddad – ett föräldraperspektiv

Trots sin yrkeserfarenhet blev Denice själv påmind om hur sårbart lärande kan vara när hennes son började tycka att engelskan var svår. Det fanns inga formella hinder – men en tydlig spärr, formulerad i en enkel mening: “Jag är så himla dålig på engelska.”

Som lärare läste hon den skriftliga bedömning som skolan publicerade. Och “mellan raderna” kunde hon förstå att han behövde stöd för att ta sig förbi sin egen blockering – övertygelsen om att han inte kunde, och känslan av att vara dålig.

– När vi begränsas av tron att “vi inte kan” blir spärren som en mur – den hindrar oss från att ens försöka. Självkänslan har en avgörande roll.

Vändningen kom när de började arbeta med engelskan genom Kattalo. Med tydlig progression, visuellt stöd och uppgifter som tog avstamp exakt där han befann sig blev utvecklingen konkret – steg för steg.

– Från att knappt våga säga “My name is” gick han till att formulera meningar, bredda sitt ordförråd och faktiskt vilja läsa och skriva på engelska.

Det avgörande var inte bara att han tränade, utan att han fick träna på ett sätt som gjorde utvecklingen tydlig. När han kunde uppleva och se sin egen progression blev stegen möjliga att ta – och “jag kan inte” började släppa.

– Progression bygger självförtroende. Och självförtroende är ofta det som låser upp lärandet när det slagit en liten knut.

Anpassad skolform – där olikhet är normen

När Denice beskriver anpassad skolform återkommer hon ofta till något som många elever själva uttrycker: lättnad.

– Här är det normalt att vara olika. Alla jobbar med olika saker, på olika nivåer. Ingen sticker ut.

Det gör differentiering till en självklar del av undervisningen, snarare än ett problem som ska lösas. För läraren skapar det också bättre förutsättningar att möta varje elev utan att jämförelser tar över.

– Variation är inte ett undantag. Det är normen. Och det perspektivet borde egentligen prägla hela skolan.

Medskapare i Kattalo för anpassade skolformer

När Denice först kom i kontakt med Kattalo var det något som stack ut.

– Det fanns en genuin nyfikenhet och ett intresse för en skolform som ofta inte räknas med.

Tillsammans med Helen Larsson har hon varit med och utvecklat både funktioner och lärarhandledningar i projektet Kattalo för anpassade skolformer. Fokus har hela tiden varit praktisk användbarhet och tydlig koppling till undervisning och styrdokument.

– Digitala resurser måste vara förankrade i lärarens vardag. Annars riskerar de att bli ännu ett krav, istället för ett stöd.

Samarbetet har också präglats av tempo och lösningsfokus.

– Här testar vi idéer. Vi fastnar inte i problemformuleringar, utan letar möjligheter. Det gör att processen hela tiden rör sig framåt.

Progression – en livskunskap

Ett tema löper genom hela samtalet: vikten av att synliggöra utveckling.

– Elever behöver se var de började och var de är idag. Först då förstår man att ansträngning leder någonstans.

Det gäller inte bara läsning och skrivande, menar Denice, utan hela livet.

– Vi kommer möta motstånd. Vi kommer misslyckas. Men om man tidigt lär sig att utveckling sker genom träning och uthållighet, då har man med sig något ovärderligt.

“Vi måste lära oss att bråka smart”

Som avslutning återkommer Denice till sin roll som aktivist – ett ord hon använder med stolthet.

– Anpassad skolform glöms ofta bort. Då räcker det inte att vara tyst och hoppas på förändring.

För henne handlar aktivism inte om konflikt, utan om ansvar och språk.

– Vi behöver synas, höras och välja våra ord med omsorg. Annars lyssnar ingen.

Och hon återvänder till sin kanske viktigaste fråga:

– Elever är aldrig problemet. Frågan är alltid: Vad gör vi – och varför gör vi som vi gör?

Projektet Kattalo för anpassade skolformer närmar sig sitt formella slut. Men för Denice är det aldrig en slutpunkt – snarare ett avstamp.

– Det finns fortfarande många olösta problem. För mig är det helt självklart att fortsätta arbeta tillsammans med Kattalo även efter projektet. Det här är inget tillfälligt samarbete – det är ett långsiktigt arbete som vi bara har börjat.